Då har jag gjort det igen, hittat en dokumentär om barn och gråtit förtivlat. Om ni missade dokumentären Bully så går den att se på SVTPlay till den 26:e och missa den inte!
Jag vet inte varför den här dokumentären berörde mig så enormt mycket, kanske för att jag är lycklig över att jag slapp undan själv, kanske för att vänners barn far illa eller kanske bara för att det inte är svårt att leva sig in i hur de här barnen har det. Jag lyckades hålla tårarna borta i 10 minuter av dokumentären på 1.5 timma. Det gick inte att skydda sig mot känslorna.
Dokumentären handlar om barn som mobbas i USA, deras föräldrar och ett samhälle som bara tittar på. De utsatta blir kallade öknamn, blir slagna, sparkade, spottade på, förnedrade och utfrysta. Skolorna säger att ja mobbing förekommer överallt men det är inget större problem på deras skola. Det har de mage att säga när ett barn tagit sitt eget liv p.g.a. situationen i skolan. Hur kan de ens leva med sig själva?
Kan ni föreställa er hur det vore att varje dag tvingas till en plats där du vet att du kommer få stryk? Där du vet att alla talar om hur ful du är, att de ska knivhugga dig, misshandla dig, att du är totalt värdelös? Att sitta instängd i en trång buss där någon tar strypgrepp på dig, någon hugger dig med en penna, andra slår dig och de som sitter för långt ifrån hejar på. Det händer inte någon extra stökig dag, det är varje dag, varje gång du kliver på den där bussen vet du vad som väntar. Hur modiga är inte de här barnen som trots allt kliver på bussen varje dag?
Eller tänk att gå in i ett klassrum och sätta dig och alla som sitter i din närhet flyttar sig. Du blir ensam kvar i mitten som om du vore pestsmittad.
När problemet påtalas står någon handfallen kärring där och blir arg på mobbingoffret som inte är så jäkla sugen på att skaka hand och bli vän med sin mobbare. De möts av attityden "nej men lilla vän så får han väl inte säga till dig". Jag blev bara rent ut sagt förbannad. Ska det vara så svårt att göra något? Låt mobbarna bli utestängda från bussen, då måste deras föräldrar engagera sig lite i sin unge, annars kommer ungen inte till skolan. Kan de inte sköta sig på rasterna kanske de inte ska ha fri tid på rastgården? Snor de kläderna från folk i omklädningsrummet så de måste gå ut nakna så får väl en lärare finnas på plats i omklädningsrummen? Vad gör gympaläraren när barnen byter om?
Nej de tar in mobbarna på kontoret och talar "allvar" med dom. Jajamen.. beteendet har fått hålla på i 4 år men det räcker nog med ett samtal..igen..
Ibland förstår jag hur skolskjutningar kan förekomma. Jag förstår att barn hamnar i en situation där det inte finns någon väg ut. Vad ska de göra? De går till sitt personliga helvete varje dag.
Jag är glad över att jag inte vill ha barn. Jag vet inte om jag hade vågat släppa iväg dom till skolan. Jag hade inte klarat av att hantera situationen på ett vettigt sätt om mitt barn blev mobbat i skolan. Jag tror reptilhjärnan hade tagit över och det hade slutat mindre bra. Jaja mobbarna mår dåligt, det hör vi ju hela tiden. Ger det dom rätten att driva andra barn in i döden då? Kan ni tänka er att hitta ert barn hängande i garderoben?
Jag hoppas att inget barn i min närhet blir en mobbare. Jag skulle skämmas så otroligt å dess vägnar och fundera på var uppfostran gick snett.
Så vad ska man göra? Jag vet inte.. men föräldrar måste kunna skicka sina barn till skolan och känna att det är en trygg plats. Inga barn kan tillåtas bli fysiskt eller psykiskt misshandlade på det sätter, det är bara oacceptabelt.
Samma gäller förstås i vuxenvärlden också, på arbetsplatser, i grannskapet eller föreningar. Skillnaden där är väl att som vuxen har man lite lättare att komma ur situationen, man kan byta jobb eller flytta, även om man inte borde behöva. Men ett barn måste gå i skolan och om det bara finns en skola i stan?
Se dokumentären. Visa den i skolor. Prata med barnen. Låt inga fler barn drivas till självmord medan vuxna står bredvid och tittar på. Låt inte de bortgångna barnen ha kämpat förgäves. Jag hoppas de har fått frid där de är nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar