Var med syster hos mormor idag. Mormor är sjuk och ligger inlagd på sjukhus sen drygt en månad tillbaka. Hon är gammal och det kanske börjar luta åt att bli dags. Jag hoppas självklart att hon återhämtar sig igen. Jag önskar att hon slipper ha ont och slipper må dåligt. Söta söta mormor. Hon var ändå ganska pigg om man jämför med hur jag fått höra hur hon varit tidigare. Hon kände igen oss och kunde prata o sådär. Jag har bestämt att jag inte gillar ålderdomen. Jag hatar faktiskt ålderdomen. Den tar ifrån oss människor vi älskar. Den tar ifrån människor sin vilja att leva, sin värdighet och sin gnista. Jag tycker det är oerhört orättvist att stolta individer ska avsluta sina dagar liggandes i en säng, i smärtor, oförmögna att ens kunna gå på toaletten själv. Ja jag hatar verkligen ålderdom. Jag tycker det är så orättvist. Om en människa nu har ett förutbestämt dödsdatum, kan man inte få må i alla fall ok fram tills den dagen och sen bara få dö? Varför ska människor behöva genomlida det här segdragna plågandet? Till vilken nytta då? Jag älskar min mormor och önskar hon kunde få slippa det här. Hon har varit en stark kvinna som inte alltid haft det så lätt här i livet. Kan hon inte få ha det lugnt nu på slutet då? Få må ok, vara ok i kroppen och sen bara helt enkelt inte vakna en dag. Slippa smärta och ångest?
Min julklappsönskan i år blir att min mormor får uppleva några bra dagar, att vi alla kan göra något trevligt tillsammans och att det sen tar slut snabbt och smärtfritt. Hon är för bra för det här.
Så tog min syster upp hennes oro för min hälsa. Mormors situation har börjat få henne fundera på hur min kropp mår och hur tragiskt det vore om jag brakar ihop snart. Jag kan bara hålla med. Nu handlar det inte längre om fåfänga utan om att jag faktiskt inte vill ha en hjärtinfarkt innan jag är 40. Att jag inte vill utveckla diabetes, förstöra knän och rygg mer än den redan är förstörd. Framförallt handlar det väl om att jag borde börja leva ett fullvärdigt liv där jag kan göra allt jag vill.
Vidare diskussion ledde fram till insikt om att jag nog måste göra slut med min livslånge följeslagare. Min klippa i livet, min ångestdämpning och räddare när livet suger. Jag pratar om sockret. Jag måste nog separera från socker för att överleva. Det gör mig livrädd faktiskt. Att inte kunna stilla mina ensamhetskänslor med godis, att inte kunna trycka bort ångesten med godis, lugna nerverna med godis, ha godis som sällskap, som vän, som stabil punkt i tillvaron. Det är så jävla otäckt så ni anar inte. Att tvingas möta känslor och situationer "ensam och naken". utan min livlina. Det funkar uppenbarligen inte att dra ner, för snart sitter jag där igen. Så kanske måste jag göra slut. Kanske måste jag ta steget fullt ut och tacka för de här åren och säga hej då.
Jobbigt. Jobbiga tankar..om livet..döden..o dess orättvishet. Vill jag leva mitt liv såhär? Nej. Är det rätt av mig att kasta bort mina unga år på..godis? Svaren är så självklara.. men kampen så stor. Jag vill inte mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar