Oooo där dök måendet rakt ner i asfalten

Man kan nästa höra när mitt mående svänger till. Det liksom kryper fram några dagar med en oroskänsla i kroppen och sen tvärdyker det med ansiktet ner i asfalten.

Just nu är mitt humör inställt på :arg och irriterad.

Jag är less på att 6 månader gått, att jag duger om man ses i stallet och inte annars, att sms o mail förblir obesvarade. Glädjen försvann. Vill packa ihop alla grejer o skicka tillbaka skiten och säga tack och hej. Vill vänskapen bestå så vet folk var jag finns.
Där är mitt humör nu. Irriterad över läkartider, över att jag måste lämna blodprov, över att FK är sega och att det är så kallt ute. Irriterad över att jag inte pallar städa hemma (fast varför då, är fan aldrig någon som hälsar på ändå).

Gaaahhhh! Så jäkla sugen på att starta bråk, få skälla, avreagera mig, få ur mig allt det svarta som pyr under ytan. Jag borde börja träna nåt där man får slå på saker, eller ha sönder saker.

Näe, ska samla ihop alla följesedlar o se om grjerna åker tillbaks o jag skiter i hela alltihop. För jag har ingen lust. Jag vill ha mina vänner tillbaka, inte vara nån jävla stallkamrat eller hundtränarpolare.

Jag ska plocka fram silvertejpen o sätta över munnen, låsa sms-funktionen och bara sitta på händerna tills det här går över. Det är en del av uppvarvandet jag vet... men jag är arg..bara arg.