Jag är så trött på att människor inte ser längre än till skalet på andra människor. Att folk inte kan få leva som dom vill. Att andra människors uppfattning om oss ska begränsa oss i vårt liv.
Jag är mer än den tjocka tjejen. Mer än den där med konstigt hår och ring i näsan. Mer än min sophög till bil. Jag är jag. Jag är samma människa om jag går ner 50 kilo, blir helblond och har en schysst bil. Jag vore fortfarande jag. Varför ser inte folk det? Varför är man sin yta? Varför skulle jag vara mer värd om jag vore mindre? Varför skulle jag vara en bättre människa om jag vore vacker? Varför kan jag inte vara jag bara? Fina kläder gör mig inte bättre, fula kläder gör mig inte sämre. Folk tittar på varandra och tror dom vet allt. "Jaha hon är tjock, då käkar hon pizza och godis varje dag" Nej det gör jag inte.
Jag blir så ledsen när jag hör hur människor begränsas i livet i sin rädsla för vad andra ska tro. Är man tjock vågar man sig inte in på McDonalds för man får blickar. Man kan knappt gå på gymet för att man inte vill störa alla spännjävlar som kollar sig i spegeln mer än de tränar. Är man alldeles omordernt klädd vågar man sig ju inte in i coolare butiker där personalen knappt tar ögonkontakt ens.
Jag önskar så att tjockisen vågade ta en bit tårta till om de vill ha det, att lantisen vågar sig in i stan och fixa håret på mest trendiga stället, att underviktiga vågar tacka nej till godis om dom faktiskt inte vill ha, att 65-åriga paret vågar shoppa sexiga underkläder om dom vill.
Yta är yta. Vad vet vi om personen av att se på ytan? Det finns vackra människor som gråter sig till sömns varje dag och hatar sin spegelbild, det finns människor i kostym som är så osmarta så det är sorgligt, det finns feta människor med fantastiska personligheter, det finns fula människor som är snällast i världen, det finns genier som gillar att gå runt i mjukisbyxor hela dagarna. O vet ni vad? Folk ska väl fan skita i hur en människa väljer att se ut? Eller ibland inte väljer, man styr inte alltid sitt utseende.
Jag är jag. Idag. Här och nu. Jag är ingen bättre människa om jag är 20 kilo lättare, sminkad i fina kläder. Jag är fortfarande jag. Ta mig som jag är. Jag har vänner som jag tycker är finast på jorden precis som dom är och att höra dom kritisera sig själv, eller begränsa sig själva på grund av omgivningens förväntade reaktioner gör mig bara ledsen. Jag önskar dom kunde se sig själva genom mina ögon istället för genom sina egna kritiska. Tänk om vi kunde döma varandra utefter något annat än samhällets normer? Då skulle feta, fula, konstiga, sjuka, ledsna människor också få en plats att känna sig hemma på.
Du är så klok! <3 Draken
SvaraRadera